Föreställ dig två personer.
Den ena började surfa för två år sedan och är redan riktigt bra.
Den andra har surfat i fem år och är fortfarande ganska genomsnittlig.
Vem är mer surfare?
Frågan låter enkel tills du försöker besvara den.
Om surfkunnande är det som avgör om någon är surfare, måste det finnas en punkt där identiteten blir officiell.
Är det din första obrutna våg?
Din första riktiga sväng?
Din första barrel?
Hur regelbundet måste du surfa?
Hur bra måste du bli?
Och vem får bestämma när du har passerat gränsen?
Surfing har inget formellt kvalifikationssystem för identitet. Ingen räcker dig ett certifikat och säger: ”Grattis, du kan sluta säga att du håller på att lära dig surfa. Du är nu surfare.”
Ändå känner sig många obekväma med att använda ordet.
De kommer att säga: ”Ja, jag surfar så mycket jag kan.”
Eller: ”Jag håller på att lära mig.”
Eller: ”Jag är egentligen inte surfare, men ...”
Även när surfingen redan har börjat forma deras helger, vänskaper, semestrar och relation till vädret känner de fortfarande att de behöver tillåtelse att göra anspråk på den.
Kanske beror det på att surfkulturen alltid har haft ett ovanligt starkt förhållande till prestation.
De surfare vi ser oftast är de som surfar på de bästa vågorna, gör de största svängarna och får svåra saker att se enkla ut.
Förmågan blir ett synligt bevis på att någon hör hemma.
Men förmåga och identitet utvecklas inte alltid i samma takt.
Någon kan bli tekniskt skicklig mycket snabbt utan att surfingen blir en särskilt betydelsefull del av deras liv.
Någon annan kan surfa på en genomsnittlig nivå i årtionden, medan havet i tysthet formar rytmen i allt de gör.
Vi älskar också att upprepa tanken att den bästa surfaren är den som har roligast.
Om det stämmer kan nybörjare vara bland de bästa surfarna i vattnet.
Varje uppresning är en bedrift.
Varje lång åktur känns extraordinär.
De har ännu inte samlat på sig åratal av frustration över trängsel, förhållanden, missade sektioner, takeoffs och vågor som borde ha varit bättre.
De är ofta bara överlyckliga över att stå upp.
Ändå framställs nybörjare sällan som surfingens sannaste uttryck.
Vi hyllar deras glädje, samtidigt som vi fortfarande behandlar dem som om de står utanför kulturen tills deras förmåga har hunnit ikapp.
Det är motsägelsen.
Vi säger att surfing handlar om frihet, gemenskap och glädje.
Då beter du dig som om prestation avgör om du hör till.

Det är skillnad mellan att säga “jag surfar” och att säga “jag är surfare.”
Det första beskriver en aktivitet.
Det andra gör ett påstående om identitet.
Den förändringen sker inte nödvändigtvis när du når en viss nivå. Den sker när surfing börjar inta en annan plats i ditt liv.
Du börjar läsa vädret på ett annat sätt.
Du förstår varför en viss vind spelar roll.
Dina helger börjar ordna sig efter förhållandena.
Du får vänner som du aldrig skulle ha träffat på land.
Du känner dig rastlös efter för många dagar borta från havet.
Sakta slutar surfing vara något du gör ibland och blir en del av hur du förstår dig själv.
Den identiteten kan vara uppenbar hos vissa människor.
På andra ställen är den nästan osynlig.
Varje lördagsmorgon fylls lokala surfställen av det jag brukar kalla popparnas parlament.
Medelålders män med vanliga jobb som kanske inte ser det minsta “surfiga” ut om du passerade dem i mataffären.
De spelar inte upp en romantiserad surfarlivsstil.
De bor inte i skåpbilar, reser inte permanent och försöker inte bevisa hur starkt förbundna de är med havet.
De paddlar ut, sitter runt samma peak, fångar vågor och pratar ikapp med varandra.
Sedan åker de hem och fortsätter med resten av sina liv.
Men surfing har ofta varit en del av deras liv i årtionden.
Det finns i deras vänskaper, rutiner, berättelser och känsla för en plats.
De behöver inte se ut som surfare, eftersom de inte behöver övertyga någon om att de är det.
Kanske är de identiteter som har djupast rötter inom oss också de som vi känner minst press att leva upp till.

När vi tänker på en surfare är det lätt att föreställa sig en viss typ av person.
Förmågan.
Självförtroendet.
Den kulturella förtrogenheten.
Någon som redan vet vilken bräda hen ska åka på, hur man beter sig i line-upen och var man hör hemma.
Det är en bild vi har sett otaliga gånger i surf-filmer, tidskrifter och sociala medier.
Men det representerar bara en del av den relation människor har till surfing.
Det finns också personen som precis har börjat och inte kan sluta tänka på att komma tillbaka ut i vattnet.
Den medelgoda surfaren som är frustrerad över sina framsteg men har byggt hela sitt sociala liv kring det.
Föräldern som surfar en gång i veckan och skyddar det passet som helig tid.
Personen som har surfat i trettio år utan att någonsin bli särskilt imponerande.
De kan ha mycket olika färdighetsnivåer.
Det betyder inte att surfing betyder mindre för dem.
När vi bedömer oss själva eller varandra enbart efter skicklighet kan vi förbise något mer meningsfullt: vilken roll surfing spelar i våra liv.
För någon som precis har börjat kan det handla om spänningen i att upptäcka en helt ny värld.
För en medelgod surfare kan det handla om strävan efter framsteg, tillsammans med vänskaper som har blivit lika viktiga som vågorna.
För en livslång helgsurfare kan det handla om kontinuitet, förtrogenhet och samhörighet. En del av livet som har följt med dem medan nästan allt annat har förändrats.
Det är inte svagare relationer till surfing.
Det är olika relationer.
Det finns plats för alla.
Vi kan respektera erfarenheten hos någon som har tillbringat årtionden i vattnet och samtidigt välkomna någon som fortfarande försöker komma på var hen ska sitta.
Vi kan vilja bli bättre utan att låta vår känsla av tillhörighet bero på det.
Skicklighet visar vad någon kan göra i vattnet.
Det säger inte allt om vad surfing betyder för dem.
Kanske blir du surfare när du slutar undra om du är tillräckligt bra för att använda ordet.
Eller så händer det tidigare.
Kanske är det när det börjar kännas som att vara borta från en del av sig själv att vara borta från havet.
När slutade surfing kännas som något du gjorde och började kännas som en del av den du är?